En öppen, solig och varm sandmark med en stor blomsterprakt är lockande för växt- och djurlivet, såväl som för oss besökare. Under Naturtyper och arter beskrivs den enorma rikedom på fåglar, insekter, blommande växter och svampar som finns i våra sandiga marker. Gemensamt för många av dessa arter är att de gynnas av det varma och torra klimatet som sandmarkerna ger.

Det myllrande växt- och djurlivet i sandmarkerna hotas av en mängd faktorer. I takt med att hoten ökar, ökar också de brister som leder till en allt artfattigare miljö. Inom Sand Life kommer många av dessa hot och brister att åtgärdas så att liv ännu en gång får möjlighet att frodas i de sydsvenska sandmarkerna!

Några hot mot artrika sandmarker

Plantering och uppodling

Ett av de stora hoten mot sandmarkernas flora och fauna är de planteringar med träd och buskar som skett under olika perioder. På många sandmarker planterades tall och vresros för att minska den sandflykt som förekom under 1600- och 1700-talen. Sandflykten uppstod eftersom man avverkade träd som växte på markerna och dessutom bröt upp grästorven. Den växande befolkningen behövde allt mer virke till både bränsle och husbygge. Dessutom led Sverige av flera krig som, förutom virke, även krävde enorma mängder grästorv till stora befästningsanläggningar. Eftersom vi blev fler människor så krävdes det också mer mat och den sandiga jorden odlades upp allt oftare och fick inte chans att vila. De magraste markerna fungerade dessutom som utmarker för betande djur och vegetationen fick aldrig någon rimlig chans att återhämta sig. Gräs och örter kunde inte bilda det skydd mot sandflykt som de tidigare gjort och det fanns inte längre några träd och buskar som kunde stoppa sanden.

Idag har uppodlingen av de magra sandmarkerna minskat betydligt och risken för sandflykt har inte funnits under ett par hundra år. Dessutom har vi byggt igen en mycket större yta idag jämfört med då, vilket ytterligare minskar risken för att sanden ännu en gång ska börja röra sig. Behovet av skyddande skog och att binda sanden med buskar finns inte längre. Idag har vi snarare det omvända problemet – för lite bar sand.

Tall och vresros  täcker idag stora områden eftersom de fått växa fritt och har brett ut sig över de öppna sandmarkerna. Eftersom sandmarkerna gett låg avkastning har lönsamheten snarare legat i trädplanteringar, vägar och bebyggelse. De sandiga områdena är alla natursköna och många ligger nära havet, därför är det inte konstigt att de varit naturliga platser att lägga sommarstugor på. Under senare tid har sandmarkernas förträfflighet som odlingsmark uppmärksammats. Det går att planera de mängder näring och bekämpningsmedel som behövs för en hög avkastning och därför har till exempel grönsaksodling blivit mycket lönsamt på de genomsläppliga jordarna.

Igenväxning

Planteringar har tillsammans med exploateringar lett till att den bara sanden försvunnit i landskapet. När behovet av grästorv upphörde och det inte längre var lika attraktivt att låta betesdjuren gå på de sandiga utmarkerna så ökade också igenväxningen. Miljön blev fuktigare och kallare. Förutom igenväxning med bland annat tall och vresros som skett så har även de öppna sandmarkerna fått en mycket tätare växtlighet. Jordytan skuggas och hindrar de växter och svampar som behöver en torr och ljus miljö.

Försurning

I Skånes och på Ölands sandmarker finns det kalk. Denna kalk binder till sig en del näringsämnen så att växterna inte kommer åt dem. Sandmarksväxterna har i sin tur anpassats till denna näringsfattiga miljö.

När det regnar följer kalken med regnvattnet ner genom jorden och mängden kalk minskar då naturligt i sandmarkerna. Processen kallas urlakning. Samtidigt pågår en ständig försurning av jordarna (både naturlig och genom föroreningar), vilket skyndar på urlakningen av kalk. När mängden kalk minskar i jorden frigörs de bundna näringsämnena och det blir fritt för växterna att använda detta överskott på näring. Vad som då händer är att andra växter, som inte klarade av den näringsfattiga miljön, växer sig frodiga och konkurrerar ut den artrika sandmarksfloran.

På så vis hotas bland annat den unika sandstäppen som vi har i sydöstra Sverige. Växterna som bygger upp detta habitat tål en hög kalkhalt och kan därför konkurrera ut annan växtlighet. På samma sätt har även en unik flora av så kallade buksvampar på kalkrika sandigare marker utvecklats.

Kvävenedfall

Ett annat hot mot det artrika sandmarkslandskapet är kvävenedfallet. Sydvästra Sverige med Skåne och Halland utsätts för det högsta kvävenedfallet i Sverige och detta extra tillskott av kväve fungerar som gödsel på de magra sandmarkerna. Alla växter behöver kväve för sin uppbyggnad, men sandmarkens växter är anpassade till en mager miljö. Resultatet blir att sandmarkernas växtlighet blir utkonkurrerad, precis som i situationen med urlakning av kalk (se Försurning ovan).

Brist på blommande örter

Bete hindrar i stor utsträckning igenväxning av buskar och sly, men naturen är komplex. När andelen betande djur ökar i landskapet så minskar mängden blommande örter. Bete gynnar nämligen tillväxten av gräs. Grästäcket i en betesmark utvecklar ofta en tät och sluten svål, där frön från blommande örter inte klarar av att gro och växa upp. Den täta svålen hindrar också uppkomsten av öppen, bar sand. Kombinationen av brist på blommande örter och sandblottor ger, i sin tur, en brist på insekter. Tillgången på insekter påverkar tillgången på andra djur, som äter insekter.

Trots betets positiva egenskaper för både natur- och kulturmiljöer, så kan ett hårt bete ge en artfattigare miljö om man inte ser upp.