Sandiga marker i södra Sverige hittar man längs kusterna eller längs tidigare kustlinjer och i inlandet där isälvar runnit fram eller där issjöar legat. Dessa jordar är väldränerade vilket ger ett varmare och torrare mikroklimat. Sandiga marker är ofta näringsfattiga vilket gynnar växtarter som växer långsamt, som i sin tur ger oss öppnare och därmed varmare miljöer. I dessa varma och torra miljöer lever ett stort antal arter däribland många extremt sällsynta för Sverige.

Naturtyper

De sandiga markerna i södra Sverige består av en mosaik av olika biotoper och flera av dessa biotoper eller naturtyper är särskilt värda att bevara och är därför klassificerade inom EUs habitatdirektiv (92/43/EEG). Syftet med detta direktiv är att utpekade livsmiljöer, samt vilda växter och djur ska bevaras och uppnå gynnsam bevarandestatus.

 Naturtyper enligt EUs habitatdirektiv (naturtypskod):

  • Fördyner (Embryonala vandrande dyner; 2110)
  • Vita dyner (Vandrande sanddyner med sandrör; 2120)
  • Grå dyner (Permanenta kustnära sanddyner med örtvegetation; 2130)
  • Risdyner (Urkalkade permanenta sanddyner med kråkbär; 2140)
  • Sandvidedyner (Sanddynområden med Salix repens ssp argentea; 2170)
  • Trädklädda dyner (Kustnära trädklädda sanddyner; 2180)
  • Dynvåtmarker (2190)
  • Rissandhedar (Torra sanddyner och sandfält med ljung- och kråkbärshedar; 2320)
  • Grässandhedar (Gräsmarkssanddyner med borsttåtel och rödven; 2330)
  • Torra hedar (4030)
  • Sandstäpp (6120)
  • Silikatgräsmarker (Artrika torra-friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ; 6270)

Naturtyperna i våra kustdyner utgörs av en dynamik från den naknare embryonala fördynen närmast vattenlinjen, via den gräsdominerade vita dynen till den örtrikare grå dynen som dessutom har börjat få ett välutvecklat bottenskikt av mossor och lavar. Fördynen (2110) uppstår i kanten av större sanddyner på den övre sandstranden och består av krusningar i sanden. De få växter som förekommer här kan vara strandkvickrot och marviol. Den vita dynen (2120) är den första egentliga dynen närmast havet och är i ständig rörelse. Den glesa vegetationen består framförallt av dyngräs såsom sandrör, strandråg och sandstarr. Successionen i de kustnära sanddynerna går vidare mot en mera permanent dyn som är örtrikare (2130) och har ett väl utvecklat bottenskikt med mossor och lavar. Successionen leder vidare till att ris vandrar in i dynen såsom kråkbär, ljung och ginst (2140) eller krypvide och sandvide (2170) och så småningom även buskar och träd så att vi får en trädklädd dyn (2180). I den trädklädda dynen finns träd i olika åldersstadium, öppna gläntor med bara sandfläckar insprängt bland ris, gräs och mossor/lavar. Mellan dynerna hittar man fuktstråk som ibland kan vara vattenfyllda och dessa dynvåtmarker (2190) kan vara alltifrån orkidérika till blöta buskmarker.

På sandfält och sanddyner i inlandet har störningsgynnade gräs- eller risdominerande hedar (2330 resp. 2320) utvecklas. I kalkrika trakter, både längs kusterna och i inlandet, förekommer sandstäpp (6120). Sandstäppen känns igen på den enorma örtrikedomen med många ettåriga kärlväxter som lätt kan gro i ytorna med kalkrik, bar sand. I områden som tidigare brukats som åker kan man hitta något örtrikare naturtyper (6270) eller torrare hedar (4030).

Se Naturvårdsverkets vägledning för de svenska naturtyperna i Art- och habitatdirektivet www.naturvardsverket.se.

Arter

De sandiga markerna i södra Sverige har en enorm artrikedom med ett stort antal nationellt rödlistade arter. Artrikedomen gynnas av det varma och torra mikroklimatet och vi kan också hitta många arter från torrare områden i östra Europa, de ryska stäpperna och södra Europa. Flera av dessa arter omfattas direkt av EUs art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) eller av EUs fågeldirektiv (79/409/EEG).

 Arter enligt EUs art- och habitatdirektiv (92/43/EEC):

  • Sandnejlika (Dianthus arenarius ssp arenarius; 1954)
  • Svartfläckig blåvinge (Maculinea arion; 1058)
  • Sandödla (Lacerta agilis; 1261)

 Arter enligt EUs fågeldirektiv (92/43/EEC):

  • Fältpiplärka (Anthus campestris; A255)
  • Trädlärka (Lullula arborea; A246)
  • Nattskärra (Caprimulgus europeus; A224)

 Kärlväxter

Vegetationen på de sandiga markerna är oftast gles, artrik och kännetecknas av många ettåriga växter. På de väldränerade jordarna får kärlväxternas frön det lättare att gro, vilket underlättas om det dessutom finns fläckar med bar sand. Även bland mossor och svampar finns en stor artrikedom som gynnas av den bara sanden där de kan etablera sig och där de dessutom inte är utsatta för hård konkurrens om ljus från högre vegetation.

 Karaktäristiska sällsynta kärlväxter på sandiga marker som kommer att gynnas av åtgärderna inom Sand Life är bland annat martorn, backtimjan, hedblomster, blåmunkar, åkerfibbla och klubbfibbla. I kalkrika områden med sandstäpp finns bland annat sandnejlika, stor sandlilja, tofsäxing, sandvedel, sandtimotej, hylsnejlika och luktvädd.

 I sandstäppen blommar den väldoftande vita sandnejlikan, (som omfattas av habitatdirektivets bilaga 2). Underarten Dianthus arenarius ssp arenarius finns enbart i Skåne och på några få lokaler i Estland och Lettland. Framtiden för sandnejlikan förutsätter att det finns en kontinuitet av bar, kalkrik sand.

 Svampar

På sandiga marker och i synnerhet om dessa är kalkrikare finns ett spännande svampliv med många rödlistade arter av främst så kallade buksvampar. Bland buksvampar kan man hitta flera arter av jordstjärnor, stjälkröksvampar och diskröksvampar. Svamparna är extremt känsliga för igenväxning och kräver bar sand med den värme som det ger för att de ska kunna etableras med sina sporer. Många av dessa svampar förekommer dessutom i områden med högt pH.

Insekter

Blommande växter ger en mängd av nektar-pollen-frö, som i sin tur gynnar ett rikt insektsliv. De lättgrävda och väldränerade sandjordarna lämpar sig dessutom mycket bra för insekterna att bygga sina bon i. På dessa marker förekommer därför en enorm artrikedom vad gäller vilda bin och andra steklar, dynglevande skalbaggar, marklevande skalbaggar såsom frölöpare, fjärilar.

 På sandiga marker där det finns rikligt med blommande backtimjan kan man också hitta den svartfläckige blåvingen (i habitatdirektivets bilaga 4). Fjärilen lägger sina larver i backtimjans blommor där den lever några veckor innan den faller till marken. På marken förväntas den omedelbart kännas igen på sina doftsignaler av rödmyror som förväxlar larven med sina egna myrlarver och forslar hem den till myrboet. Myrorna föder upp fjärilslarven, som förpuppas och slutligen kläcks som ny fjäril nästa vår.

Fåglar och kräldjur

Den höga insektsproduktionen i dessa områden tillsammans med växternas frön ger i sin tur mat åt sandödlor och diverse fågelarter. En av karaktärsarterna på de skånska och halländska sandmarkerna är fältpiplärkan (i habitatdirektivets bilaga 2). Fältpiplärkan är extremt beroende av större ytor med öppen bar sand där insektsproduktionen är hög. Sedan 1980-talet har antalet häckande fåglar minskat drastiskt och arten omfattas av ett nationellt åtgärdsprogram.

 Även trädlärka och nattskärra är sällsynta fågelarter knutna till mera trädbärande sandiga marker och som kommer att gynnas av de åtgärder som kommer att genomföras inom Sand Life (i habitatdirektivets bilaga 2). Trädlärkan är en av våra minsta lärkor och känns igen på den stubbade stjärten och det karaktäristiska flyktlätet li li-li-lililylylu. Nattskärran är nattaktiv och väl kamouflerad där den sitter under dagtid.

 På sandiga marker, i tidiga successionsstadier, lever även sandödlan (i habitatdirektivets bilaga 4). Den känns igen på sina typiska ”ögonfläckar” och på under parningen har hanen gröna sidor. Sandödlan kräver lättgrävd jord där den kan gräva ner sina ägg i sanden efter parning.

Kommentera