Sand Life syftar till att de sandiga markerna i södra Sverige återigen ska få ett myllrande växt-och djurliv. Genom restaureringar ska livsmiljöerna för sandmarkernas arter återskapas och förbättras. Försvunna arter ska få en möjlighet att komma tillbaka.

Sandmarkerna ska även göras tillgängliga för oss besökare. Stora naturupplevelser väntar på oss i de spännande, variationsrika sandmarkerna..

Projektet har en budget på nästan 70 miljoner svenska kronor som rymmer restaurerings- och skötselåtgärder, uppföljningar av effekterna av projektets åtgärder på det unika växt- och djurlivet på sandiga marker och stora informationssatsningar.

I projektet ingår 23 Natura 2000-områden fördelade på de tre sydsvenska länen Skåne, Kalmar och Halland.

Varför behövs Sand Life

De sandiga markerna i landets södra delar tillhör Sveriges artrikaste miljöer. Här återfinner vi många arter som har sin allra nordligaste utpost i Europa. Många av dem är sällsynta och utrotningshotade . Gemensamt för dessa djur, växter och svampar är att de är värmekrävande gynnas av ett torrt och varmt klimat och kräver tillgång till öppna ytor med bar sand.

Många av våra sandiga miljöer var en gång betade eller uppodlade. Trots att det var näringsfattiga marker, kunde de användas för odling om man lät markerna ligga i träda och vila mellan odlingstillfällena. De allra fattigaste markerna odlades bara upp var 10-20 år. Så skapades en mosaik i landskapet med en blandning av marker med bar sand och vegetation.

Ett allt intensivare brukande av de sandiga markerna under 1700 och 1800 talen ledde till problem med sandflykt. Stora kampanjer, ofta nationella, inleddes för att binda sanden. Det var nu som många tallplanteringar kom till och dynerna längs våra kuster planterades med olika typer av dyngräs och vresros för att hålla sanden på plats. 1900-talets rationaliseringar inom jordbruket ledde till att de sandmarker som blev kvar kom att odlades allt intensivare, främst genom att både närings- och bekämpningsmedel började användas.

Idag har många sandiga marker förlorat sin rika, variationsrika miljö. De har odlats upp, planterats med träd och buskar, exploaterats eller växt igen. Förutsättningen för en artrikedom i de sandmarker som finns kvar är begränsad. Ofta ligger dessa områden spridda som små frimärken i ett landskap som för sandlevande arter är ogästvänligt och omöjligt att leva i.

Under de senaste decennierna har man också blivit medveten om att vi måste tänka om i vår skötsel av sandmarker. Vi måste börja återskapa de störningar i sandmarkerna som funnits i under tusentals år i vårt kulturlandskap. Inom de nationella åtgärdsprogrammen för hotade arter har man under 2000-talet sammanställt kunskap om många hotade arter i sandmarker. Behovet av åtgärder är ständigt ökande och går inte i takt med de medel som avsätts för restaurering och skötsel. Tillskottet av medel från EUs Life-fonder är därmed välkommet.